Det blir inte bra jämt

Mina vänner verkar alltid lyckas i köket. Jag ser den ena bilden efter den andra på fantastiska bakverk och maträtter och allt ser perfekt glacerat, slätt, fluffigt, aptitligt och alldeles lagom gräddat ut. Själv misslyckas jag ganska ofta. Mitt platta surdegsbröd är bara ett exempel. Här kommer några till. Se och förundras:

Mitt och Jennys pepparkakshus blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det största felet var kanske att vi babblade så mycket medan vi satte ihop huset att vi tappade fokus på själva konstruktionen. Det som skulle vara väggar, med utskurna fönster och dörrar, blev tak och vice versa. Med en stor dörröppning mitt i taket (som vi desperat försökte täcka över med stora mängder kristyr och delar av den första brända och kasserade skorstenen), och helt fönsterlösa väggar blev huset inte riktigt den estetiska höjdpunkt vi föreställt oss:

Min första sats knäck i julas blev för lös, trots att den kokades i en evighet medan en övertrött hungrig bebis högljutt protesterade. Sats nummer två blev helt perfekt. I konsistensen alltså. Tyvärr hann den stelna lite INNAN jag hann hälla upp den i de där töntiga små formarna som bara trillar omkull.

Och kvar på diskbänken stod den hackade mandeln som jag glömt röra i.

Och så var det mina pepparkakshjärtan, glacerade med alla familjemedlemmars respektive initialer (Apan Björns i förgrunden)som inte heller riktigt skulle platsa i Allt om Mats julspecial:

Ett riktigt observant öga skulle kanske till och med kunna märka en viss skillnad mellan sushin man får på ett riktigt sushiställe, och den hemgjorda som jag och Lisa lagade innan jul. Kan ni gissa vilken som är vilken?


Men god var den (alltså även den hemlagade), och en moderna klassiker: Halloumi-sushi, såg dagens ljus!